Det är så svårt det här med att vara överlycklig, förväntansfull men att samtidigt vilja krypa ur sin egen kropp. Den här senaste veckan har varit skitjobbig på alla sätt och vis. Dels var det magsjukan, dels har jag haft en känsla av hopplöshet.
Det är så himla trångt i magen nu. Jag kan vara vrålhungrig, men får inte i mig mer än några tuggor för att kroppen skriker "STOPP!". Jag sover dåligt om nätterna då magen är så stor och jag inte vet hur jag ska ligga för att inte armarna ska domna eller jag ska bli yr.
Alla de olika krämporna och problemen adderade med varandra har skapat bitterhet i mig den här gångna veckan. Det har gått ut över P som fått svälja lite mer än vad han borde, speciellt idag. Jag önskar att jag orkade vara piggare, gladare och starkare. Men den här graviditeten har gjort det väldigt svårt. Nu är det 39 dagar kvar till beräknad förlossning and I have had enough. Längtar så otroligt mycket efter bebisen och efter att slippa må som jag gör. Kanske känns det lättare om några dagar. Kan ju faktiskt vara så att magsjukan fick bägaren att rinna över lite grann...